Det är kyndelsmässodag och “jungfru marie kyrkogångsdag”. I kyrkorna runt om i världen läser vi berättelsen om hur Josef och Maria kom till templet med sitt barn för att utföra den ceremoni som välkomnade en ny människa in i gemenskapen med Gud, familjen och församlingen. Väl där möts de av Hanna, 84 år, och Symeon som vi inte känner till någon ålder på, men han brukar avbildas med vitt hår och en rygg krökt av ålderdom.

Och jag tänker:det är inte mycket som har förändrats på två tusen år. Vi i vår tid bär också våra barn till kyrkan, och möter allt som oftast människor med vitt hår och krökta ryggar. Ibland hör jag människor resonera som så att snart dör väl kyrkan ut, för det är ju bara gamla människor som kommer dit.

Jag tror inte att det är så. Ofta ofta hör jag människor uttrycka en längtan att få komma till kyrkan. Dopföräldrar och vigselpar med heltidsjobb, pågående renovering av hemmet och förskolebarn. Familjer som just förlorat en älskad familjemedlem, och som ägnat dag efter dag, helg efter helg, åt att besöka, vårda, trösta, hjälpa. Klart som sjutton att de inte varit i kyrkan på söndagen! De har ju behövts bättre någon annanstans!

Vår kyrkoförnyare Luther sade en gång att vem gör rätt, bonden som är ute på åkern och tänker på Gud, eller bonden som är i kyrkan och tänker på åkern?

Det finns en tid i livet då det är rätt att vara ute på åkern och tänka på Gud. Det är en tid då ens gudstjänst är att ta hand om andra. Men så kommer en tid i livet då det är möjligt att komma till kyrkan, och vara där utan att behöva oroa sig för åkern. För de flesta människor inträffar den tiden i livet samtidigt som de gråa håren blivit fler.

Så jag räknar med att människor kommer att fortsätta bära sina barn till kyrkan och möta sin generations Hanna och Symeon - i minst två tusen år till!