”Det måste vara skönt att vara präst, man jobbar bara på söndagarna”. Det hör jag ganska ofta. Kanske är det så för andra, men inte i den här församlingen! Barkåkra församling lever och växer – detta är en helt vanlig lördag för en präst här:

9:00 Förbereda för rekryteringen inför konfirmand 2013. Ett bildspel ska skapas med bilder som säger något om hur roligt och meningsfullt det kan vara att konfirmera sig.

9:30 lägga i ordning allt inför konfirmanddagen i morgon. 20 ungdomar ska fotograferas och börja förbereda för sin konfirmation om två veckor.

10:00 Fila på predikan till i morgon.

11:00 Samtal med en familj inför begravningen som snart ska vara. Tårar och skratt blandas när minnena kommer. Att tillsammans planera ett värdigt och personligt avsked av deras älskade.

12:00 Samtal med en av årets konfirmander som ska ”särkonfirmeras”, dvs han har fått möjlighet att åka utomlands på ett spännande utbyte med en skola i östeuropa som tyvärr är samtidigt som resten av gruppen konfirmeras och han får ha sin konfirmation enskilt vid ett senare tillfälle.

13:00 Predikan igen… Johannesbrevet säger bra saker om kärlek, men hur gör man det aktuellt för en församling bestående av människor mellan 0-99 år? Lunch vid datorn.

13:30 samling i kyrkan. Präst, vaktmästare och kantor pratar igenom dagen och hur vi bäst ska använda vårt förändrade kyrkorum. Vart ska församlingen sitta så att de ser bra? Vilka psalmer ska vi sjunga?

13:58 Prästmikrofonen fungerar inte. Dopföljet fnissar medan jag hissar upp röcklinet och vaktmästaren gör ett blixtsnabbt byte till en annan mikrofon.

14:00 Lilla fina Vidar döps. Han är så liten och tittar med så klar blick att det är svårt att lämna tillbaka honom till faddern.

15:00 Två nya familjer anländer till dop. Jag ser barn som jag döpt komma gåendes in i kyrkan, och jag förstår inte vart tiden tagit vägen när två fyraåringar springer ner i gången. Syskon och föräldrar hjälper till i gudstjänsten och det blir sådan varm stämning.

16:00 En blivande konfirmand kommer på besök med sin familj. En smart och framåt tjej som vet vad hon vill, och inte viker för att det kommer att bli intensivt att hinna med alla sina tio gudstjänster innan sommaren. Nu är de 28 konfirmander i gruppen som börjar i mitten av juni!

16:30 Predikan igen. Den är inte klar än, men kvällen är ju ung!

Så många människor som ”använder” vår församling en helt vanlig dag. Visst är det fantastiskt!

I morgon är det konfirmation av en av församlingens sex grupper. Underbara ungdomar, lätt till både skratt och djupa tankar. Ibland blir man särskilt berörd av människor, och det har jag verkligen blivit av dessa.

Kvällen innan en konfirmation är alltid en blandning av febrig förväntan, nervositet (har jag verkligen tänkt på allt nu?), glädje och vemod. Detta är kulmen på året tillsammans, men det är också ett avslut.

Innan jag åker hem för att fila på söndagens predikan ber jag för morgondagen: Gode Gud, tack för Hanna, Selma, Benjy, Mattias, Viktor, Elin, Filippa och Erika. Beskydda dem i natt och var nära dem i morgon. Kom med idn heliga Ande och gör dagen till ett minne för livet.

Jag intervjuar några av årets konfirmander till församlingsbladet. De berättar hur de tänkt, varför de valt att konfirmera sig och hur det är att vara konfirmand. När jag frågar om de har några tips till nästa års blivande konfirmander ropar de i mun på varandra: ”Konfirmera er!”

Det brukar vara så med konfirmander. Från början är de misstänksamma och väntar sig att det ska vara stelt, tråkigt och meningslöst. När det närmar sig konfirmation har de upplevt något helt annat: gemenskap, att få prata om livets stora frågor och bli tagna på allvar när de försöker hitta sin egen väg. Det är så få tillfällen i livet då vi tar oss tid att fundera på livsfrågorna: vem är jag och vad betyder det att vara människa? Vem är Gud och kan jag våga tro? Vad är gott, rätt och hur vill jag leva mitt liv? Hur ska jag kunna gå vidare när jag misslyckas, eller när död, sjukdom och svårigheter drabbar? Vad händer när vi dör? Klart att det är roligt att konfirmera sig!

Men frågorna kommer ju tillbaka genom hela livet, också när man blivit vuxen. Kanske är det så att du är vid en punkt i livet då du längtar efter att få ta tag i de frågorna, för första gången eller på nytt? Eller känner du någon som har mycket funderingar? Då ska du fundera över om katekumentatet kan vara något. Katekumenatet är en grupp som träffas under ett år och samtalar om tros- och livsfrågor. Gruppen bestämmer själv vilka frågor som känns viktiga att ta upp, och gör gemensamt en plan för året. Nästa omgång drar igång till hösten!

Läs mer här http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=735386 eller ta kontakt med Margareta Löfgren.

Ofta är det svårt att vara en förkunnare. Ofta är det svårt att förklara vad Jesus menade – det är flera tusen år som skiljer hans värld från vår, och det som var självklart för honom är inte självklart för oss idag. Ofta är det svårt att förmana – vem är jag att prata om omvändelse och ett helt liv, jag som själv misslyckas så ofta, och det är inte speciellt många som inledningsvis är tacksamma när någon påpekar behovet av förändring i livet. Ofta är det svårt att trösta – sorgen kan vara bottenlös och alla ord blir så futtiga.

Men idag är det lätt. Jag är på Lillkyrkis – en grupp för föräldralediga med barn – och ska fira ”gudstjänst på golvet”. Där sitter de med sina barn i famnen och sjunger ”lilla barn, hjärtevän, en gåva från Gud” och plötsligt blir evangeliet så levande.

”När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” säger Jesus i Johannesevangeliet som jag ska predika om på söndag när temat är ”Vägen till livet”.

Varenda en därinne på golvet vet precis vad Jesus menar. Vägen till livet är som när man väntar barn. Det är ingen lätt väg, bitvis känner man sig liten och otillräcklig, bitvis undrar man vad sjutton man har gett sig in på och ibland man det blir riktigt svårt och smärtsamt. Men när vi väl är framme var det värt det. Då spelar inget av de svåra längre någon roll. Ingen kan ta glädjen ifrån en.

I söndags var temat för dagen ”Påskens vittnen”.

I år reagerar jag särskilt på ordet ’vittnen’, och mina tankar går till alla dem som ska vittna i rättegången mot Anders Behring Breivik, mannen bakom terrorattentatet mot Norge 22 juli förra året då 77 människor miste livet. I måndags började rättegången, och den ska pågå i 10 veckor. De närmaste dagarna ska massmördaren få ge sin förklaring till hur det gick till och varför han gjorde detta, och sedan följer vittnenas berättelser. Vi som följer rättegången fick igår höra Breiviks berättelse om en europeisk kultur som är så svag att den kommer att gå under om den får kontakt med andra kulturer, och därför måste skyddas till varje pris, även till det ofattbara priset av 77 människors liv. Och jag tänker hur viktig vittnenas berättelser är – hur oerhört viktiga de är som motvikter till det massmördaren vill säga. Det är inte lätt för dem att berätta, men vittnenas berättelser måste höras – annars står ondskan oemotsagd.

Jag har också tänkt på att de är vittnen med vad de säger, men också med vad de och hela det norska samhället gör. Också en massmördare får en rättvis rättegång, tillåts behålla sin yttrandefrihet. Media är varsamma med vad de skriver och visar. En av ungdomarna som var med på Utöya sade någon dag efter händelsen: ”Om en enda person kan visa så mycket har, tänk hur mycket kärlek vi gemensamt kan visa.”

Dessa vittnen ger tyngd åt det Gud säger till oss genom profeten Jesaja i en av de bibeltexter vi har att fundera över den här veckan:

”Ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni ska få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud.

Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. Det var jag som förutsade och förkunnade, ingen främmande gud ibland er. Ni är mina vittnen, säger Herren.

Jag är Gud, också i framtiden är jag densamme. Ingen kan rycka något ur min hand, det jag gör kan ingen göra om intet.”

Jes 43:10-13

Du och jag är vittnen. Du och jag är utvalda, Gud har sagt de här människorna, just de här fina människorna, ska få till uppgift hjälpa andra och varandra till insikt och tro, så att vi kan förstå mer om vem Gud är.

Om inte vi berättar – med ord och med våra handlingar – vem ska då tala om att du är oändligt värdefull och duger som du är i en värld som menar att det är ditt eget fel om du inte är perfekt? Vem ska tala om försoning och att det alltid finns en ny chans i en värld som föraktar den som misslyckas? Vem ska tala om hopp i en värld där mer konsumtion är enda vägen ur den ekonomiska krisen? Vem ska tala om kärlek i en värld där livets mening är något var och en själv får hitta på om man nu är en som bryr sig om sådana saker som ifall livet har mening. Vem ska tala om tillit i en värld där det som är annorlunda upplevs som hotfullt? Om inte vi berättar, vem ska då berätta?

Vi är vittnen, med en berättelse som vi inte bara kan berätta lite så där ifall vi känner för det, utan en berättelse som måste höras – annars står ondskan oemotsagd.

”maaammaaa!” Barnet kommer springande med favoritboken i ena handen och en pappersbit i den andra. Luckorna som är så spännande att öppna lossnar lätt i händerna på hårdhänta tvåårsfingar. Silvertejpen kommer fram och jag lappar tålmodigt en gång till. Barnet strålar av lycka när hon får tillbaka boken. Nu är den hel igen!

I söndags tror jag att jag upplevde samma sak. En stund innan gudstjänsten kommer jag gående på parkeringen utanför kyrkan, och möter där en hel del av de människor som stod där en söndagsmorgon i augusti förra året. Då höll de ilskna plakat i händerna och ville inte vara med och fira gudstjänst, i protest mot omdaningen av kyrkan. Den här dagen hälsar vi på varandra med ett försiktigt leende, och går sedan in för att gemensamt ta vår kyrka i bruk, för att lovsjunga och be tillsammans.

Prosten Liljeblad predikar och kören sjunger om uppståndelsen, om hur det som verkar hopplöst mörkt vänds i ljus och liv. Fler än jag har en glädjetår i ögat. Det som gick sönder i våra ovarsamma barnahänder har Gud gjort helt igen.

Igår förrättades högmässa och invigning i Barkåkra kyrka. Kontraktsprost John Liljeblad och kyrkoherde Margareta Löfgren ansvarade för högmässan med god assistans av komminister Frida Mannerfelt. Gunn Ramhov dirigerade Decibellerna.

Efter högmässan berättade Ingrid, en av konservatorerna, om den rengöring som utförts och om de speciella kalkmålningar som finns i kyrkan. Det gavs även tillfälle till mingel med cider och snittar.

Det är fredag och vi har däckat i soffan framför en Bondrulle. Filmens titel, ”Quantum of solace” (en smula tröst), berättar om dess faktiskt ganska intressanta tema om hämnd. Ger det verkligen tröst att hämnas? Eller är det bara en kraft som förgör en inifrån?

Men det som får mig att fundera är det som står i centrum för maktkampen. De onda skurkarna är inte ute efter guld, diamanter eller olja utan ”världens viktigaste naturresurs” – vatten. Den som äger vattnet i ett land har makten. Utan vatten kan ingen och inget leva. I filmen förstår inte de aningslösa västmakterna – de som själva har vatten i överflöd – förrän det är försent.

På söndag är det midfastosöndagen, som också ibland kallas för ”brödsöndagen”. Halvvägs in i fastan fokuserar vi på brödet, det som de flesta av oss har i överflöd och som många många saknar. Bibeltexterna handlar om brödundret, när Jesus fick fem bröd och två fiskar att räcka till tusentals människor. Det är också höjdpunkten på årets fasteinsamling, ”Allt för att utrota hungern”. Runt om i hela Sverige lägger människor tid, kraft och engagemang på att samla in pengar till detta. Och vatten är centralt för att utrota hungern. Utan vatten blir det ingen skörd, boskapen klarar sig inte och människor blir sjuka. Läs gärna mer här: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=833986

På söndag kan du komma till kyrkan och hjälpa till. Ge lite av ditt överflöd till den som inget har. Den som vill får gärna skänka bröd och kakor till försäljning. Vinsten går oavkortat till fasteinsamlingen. Den som vill får också gärna komma och köpa bröd och kakor. Tillsammans kanske vi kan åstadkomma ett brödunder? Vi ses där.

På möbelvaruhuset händer det för första gången. Plötsligt ser barnet några små pallar som ser ut som flugsvampar. Hon vill springa dit, men jag som ser den tresiffriga prislappen säger nej. Hon försöker igen. Nej, säger jag och hindrar henne. Då blir hon rasande, kastar sig på golvet och skriker, sparkar med de små benen och bankar med de små händerna. Efter ett par minuter inser vi att det inte finns något att göra, det är bara att lyfta upp henne och gå ut.

Jag tänker på bibeltexten jag ska predika över på söndag. Matteus berättar om hur Jesus möter en Kanaaneisk kvinna som vill att Jesus ska hjälpa hennes sjuka dotter. Han säger nej, men kvinnan vill inte ge sig. Istället tjatar hon tills han ger med sig, likt en förälder som inte orkar med sitt trotsande barn längre: "ja ja, du får väl som du vill, då".

I kyrkans historia har kvinnan ofta fått bli en förebild för hur man ska göra när man ber: fortsätta och fortsätta tills Gud ger med sig. Ibland har man till och med gått så långt som att säga att bara du ber tillräckligt mycket och har tillräckligt stark tro, så kommer det att bli som du vill.

Jag är inte så säker på att det är så man ska tänka om den här bibelberättelsen. Vilken fruktansvärd börda att lägga på en människa: det är ditt eget fel att din dotter inte blir frisk (eller vad det nu är du ber så enträget om) för du har inte tillräckligt stark tro. Det kan väl aldrig vara så nådens Gud handlar? Nåd – gratia – är ju per definition något vi får gratis, helt fritt, utan krav på någon motprestation. För Gud räcker det med en skugga av tro, en strimma hopp, den svagaste aning.

Hur kan man då tänka kring berättelsen? Kom till Vejbystrands församlingshem kl. 10:00 på söndag så får du veta! Jag hoppas att vi ses där...

”Nu går vi in i fas tre!” ropar föreläsaren med ett brett leende, och vi över hundra präster och musiker som samlats i Åkersbergs kapell skruvar lite besvärat på oss. ”Fas tre” klingar inte så väl i dagens Sverige. Fast här handlar det inte om arbetslöshet, utan om att arbetet med den nya kyrkohandboken är på väg in i sitt tredje skede: prövningens stund.

Experterna har jobbat i flera år, och i juni kommer ett förslag till hur framtidens gudstjänster i Svenska kyrkan ska vara. Då ska några utvalda församlingar prova om förslaget håller. Barkåkra är en av de utvalda, och jag och kyrkoherden lyssnar med viss skepsis till nyskriven musik och hur arbetet fortlöpt i ”fas 1” och ”fas 2”. Det är ingen lätt uppgift de haft, experterna. De fick i uppdrag att ordna fram en kyrkohandbok som är anpassad efter bibel 2000; har ett mer inkluderande språk; håller sig till Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära;  tillåter lokal gestaltning av gudstjänsten och har stor alternativrikedom; som på något sätt ändå är gemensam för hela Sverige så att man kan komma in i vilken kyrka som helst och känna igen att ”detta är Svenska kyrkan”. Ja, och så ska det finnas mycket mer material för barn och unga.

Det blir många frågor. ”Hos oss fungerar 1986 års handbok jättebra och vi gillar våra gudstjänster. Får vi ha kvar den ordning vi redan har och som fungerar?” Ja, det ska gå bra. Det mesta från den gamla är kvar, nyheten är att vi får fler alternativ att välja på. Kortare nattvardsböner. Musik som är anpassad för barn. Ett bra alternativ att läsa om man inte kan/vill sjunga mässdelarna. ”Måste man inte testa allt det nya?” Nej, det måste man inte. Man väljer några varianter och ser om de håller i längden. Valet ska förresten helst ske i samråd med representanter för församlingen så att det inte bara är präst/musiker som väljer. ”Hur ska de kyrkliga handlingarna de ut?” Ingen större skillnad, mer än att man bättre tänkt igenom hur musik och ord ska samspela, och att språket ska bli mer inkluderande så att t.ex. inledningsorden i en vigsel passar för alla, oavsett om man levt som sambo i tjugo år och har barn eller är unga och nykära, oavsett om man är ett heterosexuellt eller samkönat par.

Föreläsarna lyckades inte riktigt övertyga oss, så det är med lika delar skepsis och nyfikenhet som vi tar oss an ”fas 3” i Barkåkra församling. Det ska bli spännande att få vara med och påverka kyrkans framtid!