Förbön är det finaste jag vet. Att en annan kristen i omsorg och kärlek lyfter upp mig inför den Helige gör mig alltid rörd, tacksam och stärkt. Själv ber jag dagligen för andra.

När vi utbildas till präster påminns vi ständigt om att förbön är gott. Men det får aldrig användas som maktmedel. Till exempel får jag aldrig be högt i konfirmandgruppen: ”Kära Gud, gör lille Kalle snällare så att han sitter stilla och är tyst” eller med en konfident ”Gode Gud, hjälp Anna att vara snällare så att hennes man slutar slå henne” eller i gudstjänsten ”Jesus, gör så att de borgerliga vinner valet”. Det är att missbruka bönen, att använda Gud som ’omväg’ för att tvinga, förtrycka, påverka någon att tycka eller göra det jag vill.

Det är kanske därför det vänder sig i magen när en sorgsen och upprörd församlingsbo frågar mig om den här texten: http://www.expressen.se/ledare/eric-erfors/lat-oss-be-en-bon-for-svenska-kyrkan/ Eric Erfors lägger där fram sina åsikter som en bön för Svenska kyrkan. Det där är ingen bön. Det är en passivt aggressiv text där åsikter förs fram som om de vore fakta, i bedräglig skepnad av vänliga ord. Maktspråk. Jag ryser.

Formen lämnar övrigt att önska. Sakinnehållet då?

Kanske är det fler än personen som visade mig texten som undrar om det som Erfors skriver är sant. Jag är bara en vanlig präst i en vanlig församling. Det är i den egenskapen jag kan tala. Som en på ”golvet” i den verkliga verkligheten som pågår medan tyckarna tycker och förstå-sig-påarna förstår sig på ute på internet. Erfors kommer med sju påståenden om Svenska kyrkan och här är vad en vanlig präst i en vanlig församling kan tänka och tycka om det.

1. Gud har övergivit svenska kyrkan.

Huruvida Gud har lämnat Svenska kyrkan vet bara Gud själv, men som vanlig präst i en vanlig församling är jag ganska säker på att så inte är fallet. Hur kan jag veta det?

Dels för att det står i Bibeln. Jesus har lovat att vara med alla dagar till tidens slut. Det står visserligen inte att han specifikt lovar att vara med just Svenska kyrkan, men löftet är kopplat till dopet och Svenska kyrkan är en gemenskap som precis som alla andra kyrkor består av just döpta människor. Själv har jag döpt runt 300 här i kyrkan i Barkåkra och uttalat det där löftet till dem, var och en. På konfirmationsdagen har jag påmint mer än 500 unga människor om att löftet står kvar. Eftersom jag ofta ber med psaltarens ord tänker jag mig att Herrens ord är att lita på, han handlar alltid trofast (Ps 33:4) och jag föreställer mig att Gud står fast vid sitt löfte att inte överge någon enda av oss som tillsammans utgör kyrkan.

Dels för att det är min erfarenhet att Gud i allra högsta grad är närvarande med sin kraft och sin nåd. Gud handlar, skapar tro, leder, förlåter, upprättar, söker, sänder och kallar människor. Runt om i vår församling och vår kyrka gör människor gott mot varandra och andra för sin kristna tros skull. Det sker hela tiden, fast det inte blir några rubriker i HD eller Expressen.  

Förr frågade man ”om ett träd faller i skogen och ingen hör det, har det fallit då?”. I vår tid kan man fråga sig ”om en händelse inte går viralt på internet, har det verkligen hänt då?” Och omvänt: om det står på internet, måste det då inte vara sant? Ett exempel på det är Erfors andra påstående:

2. Svenska kyrkan bryr sig inte om att kristna förföljs.

Som en vanlig präst i en vanlig församling tycker jag att ärkebiskopen formulerar sig ganska väl: ”Gör Svenska kyrkan tillräckligt mycket för utsatta kristna – i Sverige och i andra länder? Så länge människor trakasseras, förföljs och dödas för sin tros skull kan ingen säga att det görs tillräckligt.” Ingen gör tillräckligt. Men Svenska kyrkan gör faktiskt en hel del. Orden är hämtade ur en debattartikel från 2015 där hon ger exempel på vad det kan vara. Här är artikeln i sin helhet: http://www.dn.se/debatt/sa-arbetar-svenska-kyrkan-mot-forfoljelse-av-kristna/  

Hade Erfors orkat googla hade han fått upp den artikeln och hundratals till på samma tema på mindre än en halv sekund. Men varför kolla om det ”alla vet” verkligen stämmer? För den som har en stund över finns här en sammanfattning av hur biskop Antje svarade på frågor på Twitter häromdagen: http://www.dagen.se/antje-jackelen-tog-strid-for-korset-och-kyrkan-1.766804 Rakt och tydligt.

Som vanlig präst i en vanlig församling tänker jag så här. Å ena sidan finns i Bibeln tanken om att vi kristna har ett unikt och särskilt band med varandra, vi är en kropp med många lemmar, vi är grenarna och Kristus vinstocken som grenarna växer på. Å andra sidan finns i Bibeln tanken om att alla människor är Guds avbild och har ett okränkbart värde, och att vi därför ska visa samma kärlek mot alla, oavsett tro. Till och med till våra fiender. Man brukar säga att ”vi visar inte kärlek för att de är kristna, utan för att vi är kristna”.

Bibeln kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, så det borde vi också kunna göra. Erfarenheten är att det går ganska bra så här i en vanlig församling. Vi ber för och ger konkret hjälp till våra kristna bröder och systrar som förföljs för sin tros skull, och vi ber för och ger konkret hjälp till våra bröder och systrar som bor på asylboendet ett stenkast från kyrkan som alla är muslimer.  Vi har inte glömt. Vi är inte tysta. Och vi kan göra mer. Det ska vi, för så länge människor trakasseras, förföljs och dödas för sin tros skull kan ingen säga att det görs tillräckligt.

3. Svenska kyrkans tjänstemän tycker det är fel att bära kors.

Här anspelar Erfors på #Mittkors-debatten. En Facebook-grupp startade i samband med att en katolsk präst mördades i ett terrorattentat. Alla bjuds in att ta en selfie, en bild på sig själv med sitt kors runt halsen, och berätta lite om just sitt kors. Detta för att visa solidaritet med kristna som förföljs för sin tros skull. Ett fint litet initiativ. Svenska kyrkans kommunikationschef ville problematisera saken litegrann, jag gissar att han ville säga något i stil med att ”bra tänkt, men hörni, vänta här, kan inte detta riskera att uppfattas som att man ställer kristna och muslimer mot varandra ännu mer?” men tyvärr uttryckte han sig mycket olämpligt och klumpigt. Och så var debatten igång med anklagelser, där båda sidor vinnlade sig om att tolka debattmotståndarens utsagor till det värsta och kräva ursäkter av varandra.

I mina mörkare stunder är jag böjd att hålla med prästen och konstnären Kent Wisti när han (som satir) skriver: ”Fascinerande! Om man skulle sätta 20 stridslystna schimpanser med ovilja att lyssna vid varsin skrivmaskin skulle de efter två veckor ha skrivit hela #mittkors-debatten.”

Teologen Joel Halldorf ger en mer nyanserad analys av debatten: ”Om det är något som behöver reformeras detta kommande jubileumsår så är det samtalsklimatet inom Svenska kyrkan – och i en del andra kyrkor också, för den delen.” Hela hans text är värd att läsa: http://www.dagen.se/ledare/samtalsklimatet-i-svenska-kyrkan-behover-reformeras-1.766513

Biskop Ragnar i Uppsala är inne på samma linje: ”Jag har en uppmaning till alla som deltar i den sista tidens polariserade debatt. Tänk efter. Inte kan väl korset som försoningens och det nya livets möjlighet användas som slagträ? Eller till att misstänkliggöra någon som tror på Jesus Kristus som Guds son?” https://blogg.svenskakyrkan.se/biskopragnar/2016/08/16/korset-forsonar/

En helt vanlig präst i en vanlig församling tar sig för pannan. Det är väl inga konstigheter, inga tveksamheter. Korset är absolut centralt, korset är en symbol för försoning och hopp. Jag vilar mina ögon på korset på altaret i Barkåkra kyrka när jag ber. Jag står under triumfkorset i koret när jag predikar.  Jag bär inget kors runt halsen till vardags men jag har ett litet kors tatuerat på min högra hand för att påminna om att allt jag gör, gör jag som en Jesu Kristi lärjunge.

Jag är helt säker på att korset är lika självklart, lika centralt för samtliga som deltar i den här debatten. Med Guds hjälp kanske de kan börja lyssna på varandra, och kanske korset så småningom kan leda dem till försoning med varandra.

4. Svenska kyrkans anställda åker på lyxresor.

Jag kan förstå Erfors besvikelse, för jag känner detsamma. Jag blev också förbannad, ledsen och besviken när Ekot rapporterade om detta.

En vanlig präst i en vanlig församling åker, som här i Barkåkra, i bästa fall på personalresa med pågatåget till Malmö. Vi var där i våras och planerade verksamhetsåret. Det tog 2 x 10 timmar, vi tog rast för att fira andakt, gå på toa och äta mat och när vi var klara stupade vi i säng på det billigaste hotellalternativet vi kunde hitta. Diakonerna var så trötta efter de intensiva dagarna att de fnissade hysteriskt hela tågresan tillbaka.

En vanlig präst i en vanlig församling kan oroa sig för att det är lite för lyxigt att bjuda våra unga konfirmandledare på en subventionerad resa till klostret i Taizé. Å andra sidan har de lagt mer än 100 timmar var av sin fritid på volontärarbete. Resan går med billigaste bussen, vi bor i tält och äter för 8 euro om dagen. Bibelstudier och bön tre gånger om dagen. De kommer tillbaka, stärkta i tro och tillit och redo att fortsätta tjänst församlingen. Kan det vara lyx?

En vanlig präst i en vanlig församling förvaltar medlemmarnas pengar med ansvar och måtta, och följer sin budget i alla verksamheter.

En vanlig präst i en vanlig församling blir förkrossad och gråter vid skrivbordet när blanketterna med utträden ökar på grund av det som hänt.

5. Svenska kyrkan är en partipolitiserad kyrka.

Vår egen lundabiskop Johan uttryckte sig så här i Sydsvenskan häromdagen: ”Det finns hos Svenska kyrkan ingen ambition att ta över politiken eller att stat och kommun ska definieras eller styras utifrån vår tro. Men vår tro på människans okränkbarhet och den outgrundliga kärleken är en byggsten i samhällsbygget som varken ställer krav på följsamhet eller bör bortses ifrån.” http://www.sydsvenskan.se/2016-08-16/svenska-kyrkan-ingen-ambition-att-ta-over-politiken

En vanlig präst i en vanlig kyrka predikar inte partipolitik utan evangelium. Evangeliet – det glada budskapet – är att Gud blir människa i Jesus Kristus. Genom det Jesus säger och gör, genom hans liv, död och uppståndelse, är vi frälsta från synd, ondska och död. Av Jesus Kristus är vi kallade att älska som Gud älskar oss, dvs vi är sända till världen för att göra gott och rätt. Det går liksom inte att komma ifrån att kristen tro tar sig uttryck i handling, i samhället. Den ska göra det.

Naturligtvis påverkar en kristen tro också att man röstar och hur man röstar i ett val. Som de flesta människor förstår finns kristna i alla partier, och alla kristna är lika övertygade om att deras val av parti bäst stämmer överens med deras kristna tro.

Angående Wanja Lundin m.fl. undrar en helt vanlig präst i en helt vanlig församling lite oroligt hur Erfors tänker att det ska gå till om bara den som aldrig tagit ställning för ett politiskt parti, dvs utnyttjat sin rösträtt, kan få vara förtroendevald i Svenska kyrkan. Som en helt vanlig präst i en helt vanlig församling känner sina förtroendevalda är det i första hand kärleken till Gud och ett engagemang för kyrkan som driver en att ägna sin fritid åt att vara förtroendevald. Att de också är människor som är engagerade i att göra vårt samhälle till en bättre plats är väl bara en fördel. Tänker jag.

6. Svenska kyrkan har ibland problem med arbetsmiljön.

Tyvärr vaktas paradisets portar numera av keruber med ett ljungande svärd, så en fullkomlig värld med perfekta människor är inte längre åtkomlig för oss. Jag önskar också att vi kristna alltid kunde leva som vi lär. Det gör vi inte. Men vi tackar Gud för försoningen i Jesus Kristus och jobbar på det.

7. Svenska kyrkan faller aningslöst för efterfrågan när bröllopsparen tycker att prästen talar alldeles för mycket om Gud.

En vanlig präst i en vanlig församling som har haft sisådär 150 vigslar genom åren blir lite förvånad. Hon har alltid följt handboken till punkt och pricka och aldrig gjort avkall på Gud. Hennes erfarenhet är dock att när brudpar ber en att ”inte tala så mycket om Gud” är det ofta ett uttryck för en önskan om att man inte ska låta som en sådan där läskig präst ur en gammal Bergman-film. Att brudparet längtar efter en präst som kan finna ord för att tala om Gud som är personliga, relevanta i vår tid, och som uttalas med värme och kärlek. En rimlig begäran, kan en vanlig präst i en vanlig församling tänka.

Till sist: Svenska kyrkan behöver förbön. Hon – vi alla – behöver massor av förbön. En fin förebild för hur vår förbön kan vara finns hos Maria, Jesu mor i Joh 2. Det är bröllop, men vinet har tagit slut. Någon har klantat till det rejält, och glädjen och gemenskapen hotar att vändas i katastrof, skam och konflikt. Maria vänder sig till Jesus och säger: De har inget vin. Hon säger inte vad Jesus ska göra, listar inga förslag, hon försöker inte lägga skulden på någon, hon bara vänder sig till Honom som vet vad vi ska säga innan orden är på våra läppar och berättar vad som är svårt just nu. Inget mer. Och det räcker för att Jesus ska gripa in.

Kanske är det en bön vi kan ’låna’ när vi ser eller befinner oss i situationer där gemenskapen och glädjen hotas av att andra (eller vi själva) har ställt till det. Situationer när Gud känns långt borta och vi själva eller våra kristna systrar och bröder inte lever upp till våra mycket högt ställda förväntningar? Jesus, vi har inget vin. Och så får vi göra som tjänarna på den där festen: som Jesus säger åt oss.