Du är här: Startsidan

Kommande i kalendern

25/7Vägkyrkan
25/7Utställningen "Kärlekens lov"
26/7Vägkyrkan
26/7Utställningen "Kärlekens lov"
27/7Vägkyrkan
27/7Utställningen "Kärlekens lov"
28/7Vägkyrkan
28/7Utställningen "Kärlekens lov"
29/7Vägkyrkan
29/7Utställningen "Kärlekens lov"

Visa hela kalendern

Anmälan till konfirmation

Anmäl dig till konfirmation

Är du intresserad av sommarkonfirmation i kombination med gympaläger på Lingvallen? Kontakta då Skånes gymnastikförbund.Barkåkra församling har BARA anmälan till konfirmationsdelen.

Veckans bibeltext

Vad är då Guds rike likt?
Vad skall jag jämföra det med?
Det är som ett senapskorn
som en man sätter i sin trädgård.
Det växer och blir till ett träd,
och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.
Vidare sa han, ”Vad skall jag jämföra Guds rike med”. 
Det är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl;
till slut bli alltsammans syrat”. 

Luk. 13:19-20 



Senaste i bloggen

jul03
Följ mig

I dagens predikan hade jag hjälp av Daniel, vår församlingspedagog. F = Frida och D = Daniel. 

F: Dopvandring. När vi möter en ny grupp konfirmander brukar det vara något av det första vi gör. Om dopet är Guds gåva till oss för att vi ska få hjälp på livets vandring, så kan man ju inte sitta stilla på en stol och tala om det! Vi ger oss ut och vandrar, och så stannar vi efter vägen och undervisar om dopet på olika sätt.  

 

D: Den här helgen konfirmerar vi 44 ungdomar i vår församling, och de fick naturligtvis också gå dopvandringen. Den här gången gick vi i solnedgången, strax efter ett sommarregn, ner från kyrkan till Lingvallen. Jag skulle gå först och visa vägen, Frida skulle gå sist, hjälpa dem som fick svårigheter och se till så att ingen blev bortglömd längs vägen.  

 

F: De här konfirmanderna är som konfirmander är mest, så de gjorde som konfirmander brukar göra. Några var otåliga och hade för bråttom. De struntade i doftande vresrosor och ledarnas instruktioner, och rusade iväg i förväg. Vid varje stopp på vägen fick de stanna och vända tillbaka, vid varje vägskäl valde de fel väg och fick vända tillbaka. Vid slutet av vandringen hade de gått nästan dubbelt så långt som vi andra.  

 

D: Några tog sina egna sidospår. I början av vandringen går man en liten bit på 70-vägen här ute och att följa Daniel ut i vägkanten var inte alls lika roligt som att hjula på bilvägen. Vid Barkåkra station blev det alldeles för frestande att springa ner till spåren och kolla.  

Några klagade högljutt: ”måste vi gå? Kan vi inte ta bussen? Det är ju flera kilomeeeeter… När är vi framme”. 

 

F: Några fick förstås en fin vandring. I tryggheten mellan ledaren längst framme som hade en plan för vandringen och visste vart alla var på väg, och ledaren längst bak som var i ständig beredskap att hjälpa, blev det en ganska härlig promenad.  

 

D: Också detta är en del av lärdomarna vi vill att de ska ha med sig. En aspekt av dopet är nämligen efterföljelse. Jesus säger: följ mig. Och vi gör precis som konfirmanderna. Vi följer inte den som vet vart vi är på väg. Vi tar ibland livsfarliga sidospår. Och kanske är det bara jag, men en hel del klagande blir det också: Jesus, kan jag inte få slippa allt jobbigt och bara ta bussen istället?  

 

F: Men Jesus går. Han tar inte bussen, för han vet att även om det är bekvämt så missar den som tar bussen allt. Hon missar rosorna, samtalen, skratten, insikterna, solnedgången, gemenskapen. Visst kanske hon tillfälligt undviker det svåra och jobbiga, men i gengäld får hon sitta ensam vid slutstationen och vänta medan alla andra upplever livet. Jesus går. Och idag bjuder han in oss att gå i hans spår

 

D: En sådan inbjudan kan vara en riktig utmaning i vår tid. En tid då många i min ålder och ungdomarna jag möter inte vill välja, inte vill binda upp sig, inte vill säga ja till något. Vi vill ha alla möjligheter kvar, så vi sitter hellre stilla därhemma istället för att göra ett val och gå framåt. Vår tids ovilja till att välja och gå framåt tror jag hör samman med vår tids fokus på ägande och konsumtion. Den som sitter stilla kan samla på sig hur mycket som helst. Den som är i rörelse, den som följer honom som Inte har något ställe där han kan vila sitt huvud (Matt 8:19), kan inte ha så mycket med sig. Egentligen bär vi bara en börda: korset. 

 

F: I dopvandringen är en av uppgifterna att göra ett kors. Två pinnar, en tråd och en sekatör. Det ska påminna om att i dopet får vi dö och uppstå med Kristus. Att mönstret för det kristna livet alltid är genom död till liv. Genom mörker till ljus. Genom graven ut i uppståndelsens ljus. Nyckelordet är genom. Korset är inget vi kan undvika.

   

D: När Jesus säger att vi ska ta våra kors är en betydelse av orden just detta. Korset är en realitet.

Korset är verklighet. I vår tid finns en slags beröringsskräck för lidande, synd och död. Frestelsen är stor att vända bort ansiktet och gå förbi. Vi lägger mycket energi på att inte låtsas om korsen i våra eller andras liv, använder stora resurser för att slippa röra dem, slippa tänka på dem. Jesus påminner oss om att det inte går. Den som vill leva ett liv i rörelse, i efterföljelse, måste ta sitt kors. Vägen till uppståndelsen går genom graven.  

 

F: När Jesus säger att vi var och en ska ta sitt kors betyder det också att vi ska ta våra egna kors. Ingen annans. Det finns en fin liten berättelse som handlar om det, som vi ibland läser för konfirmanderna.

 

D: Det var en gång en man som drömde. Han drömde att han gick och bar på sitt kors. Det var tungt och det var jobbigt. Han slet och släpade på sitt kors men fick till sist nog:  
-Mitt kors är för tungt att bära. Snälla Gud, låt mig få ett annat kors.  
- Min son, svarade Gud. Om du inte orkar bära detta kors så ska du följa med mig till rummet där alla kors förvaras. Där får du byta ditt kors till ett annat.  
- Tack, svarade mannen, tack så mycket! 
De gjorde sällskap till ett enormt rum och när de klev in kastade mannen av sig sitt kors och började ivrigt leta efter ett annat. Först dök det upp ett par kors som var tre gånger så stora som han själv. Sedan upptäckte han några kors som var så höga att han inte kunde se toppen på dem. Där fanns även kors som var lika breda som elefanter. Efter att ha ägnat många timmar åt att söka igenom alla gångar, hittade han till slut ett litet kors som stod lutat mot en vägg,  
- Gud, det där vill jag ha! utbrast han lättat. 
- Min son, det var det kors som du bar med dig hit.  

 

 

F: När Jesus säger att var och en ska ta sitt kors gör vi också gott i att lägga märke till att det är just kors han talar om. Korset är något som läggs på Jesus. Det finns inget heroiskt i Jesu lidande, lidandet är meningslöst, grymt, sorgligt, och om möjligheten funnits hade han helst låtit den bägaren gå honom förbi. Jesus är inte actionhjälten som visar hur stark han är genom att ta mer styrk än någon annan och resa sig igen med en punchline.  

 

D: På samma sätt är det med våra kors. Det finns inget ärofyllt i lidandet, lidande är inget bonussystem där förmågan att bära ett stort kors utan synbar ansträngning ger mer kristenpoäng. Vi som ibland knäar under tyngden, vi som i perioder knappt orkar ta ett enda steg framåt, vi som gråter av ångest och önskar att få slippa korset -  vi är i gott sällskap av Herren själv.  

 

F: Och där vi kämpar och sliter och gråter, så går vi inte ensamma. Det är som på dopvandringen. Längst bak i tåget går någon som ständigt är beredd att hjälpa. Han som kallar sig själv den gode herden, som på herdars vis går sist för att inte tappa överblicken och förlora ett enda av sina får. Och när ett av fåren inte orkar längre, stannar han genast. 

--- 

 

D: Vi gör också gott i att lägga märke till att Jesus inte bara säger att vi ska ta korset, vi ska göra något med det: följa honom. Ja, det är inte bara gott, det är avgörande.  

 

F: Ibland kallas vår tid för terapins tidevarv. Det är en tid präglad av tanken att roten till människans alla problem sitter i huvudet, har med psykologi att göra. Vi förlorar EM för att vi inte är mentalt starka, vi förlorar pengar för att marknaden blir orolig på grund av Brexit, vi mår dåligt för att vi inte känner oss själva tillräckligt väl. I terapins tidevarv blir orsaken till problemen ofta något som ligger inuti varje individ. Samtidigt ligger lösningen också där. I terapins tidevarv förnekar vi inte korsen. Men vi gör heller inget mer med dem än att ta upp dem. Har du ett stort kors att bära i livet? Ja, men då har du a) dig själv att skylla och b) det är ditt eget fel att du inte mår bra. Det är bara att ta sig samman och lösa sitt problem! Men som många av författarna som uppmärksammat detta också skriver, så blir det där ofta till ett ensamt helvete. Människor blir sittande ensamma med sina kors, i ett slags isolerat fängelse som det aldrig går att komma ut ur. 

 

D: Men Jesus visar en väg ut. Ta ditt kors och följ mig. När vi tar upp våra kors och börjar gå finns en riktning, ett mål, en plan för vad som ska hända med korsen. Vi går inte i blindo utan vi är på väg till honom som säger: Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila. (Matt 11:28)  

 

F: Läser vi Jesus ord i sitt sammanhang blir det kristallklart. De här kärva och uppfordrande orden är hämtade ur 16-17 kapitlet i Matteusevangeliet, som sätter fokus på vem Jesus är - och vem han inte är. Strax innan Jesus säger detta har lärjungarna äntligen begripit något av vem Jesus är: Du är Messias! Säger Petrus. Men de har ännu inte förstått att Jesus är mer än vad de tror. Jesus är mer än en kung, mer än en krigsherre, mer än en mirakelman, mer än en klok terapeut, mer än en god vän. Det blir tydligt för dem på förklaringsberget (som kyrkoherden kommer att predika mer om nästa söndag) och det blir tydligt genom Jesus förutsägelser om vad som ska hända: Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå. (Matt 17:22-23) 

 

D: Det är till honom som är mer än allt människor kan tänka och hoppas som vi går med våra kors. Det är honom som vet vad målet och meningen med vandringen är, som vi följer med våra kors.  

 

---

 

F: Det finns något som Jesus inte säger just här, men som vi inte får glömma att han också har sagt: de sista ska bli de första och de första ska bli de sista.

 

D: Det brukar också bli tydligt under dopvandringen med konfirmander. Först i ledet går de som är starka, snabba, går med lätta steg och små kors. De dansar fram och springer gärna före ledaren. När ledaren stannar gruppen för att undervisa, väntar de otåligt på sina långsammare kompisar. Suckar. Klagar. Skynda er då. Så snart de som har svårt att gå kommit i kapp, vill de starka springa vidare. Om de snabbaste fick bestämma, skulle de som mest behöver vilan, få kortast vila av alla. Ja, helst skulle de inte gå alls, de bara sinkar gruppen. Men de bestämmer inte. Inte i konfirmandgruppen. Och vi bör noga vaka så att de inte gör det i kyrkan och samhället heller. 

 

F: När vi döps, döps vi in i Kristi kropp. Vi döps in i förening med Kristus och med varandra. Det kan låta som om Jesus ger oss en individuell övning här: ta ditt kors och gå, sköt du ditt kors och skit i andras, var och en till sitt. Men grunden är dopet, och den livets dopvandring vi går, går vi som Guds folk, tillsammans med varandra, med Jesus längst fram och Jesus längst bak.

 

D: Det är lätt att glömma. Så får redan den första generationens kristna en påminnelse av Paulus: Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. (Rom 15:1-2)

 

---

 

F: Så kom vi till slut fram till Lingvallen med konfirmanderna. Glädjen var stor när vi nådde målet och jublet steg ännu högre när de förstod att det skulle bli dopfest med tårta.

 

D: Det är också en del av undervisningen: att vandringen har ett mål och att det är gott. En dag kommer vi att komma fram till glädjen och friden hos Gud. I dagens bibeltext kallar Jesus det vi kommer att finna för liv.

 

F: Ja, vi kommer att behöva avstå från något när vi gör valet att följa Jesus. Men vi kommer också att finna. Det där är logiskt på något sätt, bara tomma händer kan ju ta emot.

 

D: Första gången jag var i klostret i Taizé så träffade jag en broder som heter Johan. Johan är från Sverige och han blev broder när han var 18 år gammal vilket var någon gång på 60-talet. Jag ställde samma fråga som alla andra: Hur gick det till när du bestämde dig för att bli munk i centrala Frankrike?  

 

Hans svar var ganska ingående men samtidigt relativt simpelt. Han sa ungefär såhär: Efter att ha läst bibeln en hel del under mina tidiga tonår så funderade jag mycket på hur jag kunde följa Jesus idag? Efter ett tag kom jag på att jag ville spendera mitt liv i bön tillsammans med likasinnade men samtidigt sprida ordet där jag befann mig. Jag kollade upp om det fanns något kloster som passade min brevskrivning och det fanns två, ett i Skottland och ett i Frankrike. Taizé svarade först och jag åkte dit med en kompis som hade samma tankar som jag. Jag återvände inte till Sverige igen efter det. Det blev så tydligt för mig att de var här jag skulle vara.  

 

Hans berättelse har alltid varit med mig och det var kanske startskottet på mina funderingar av att vara i Taizé ett längre tag. Flera av er vet ju att jag ska vara tjänstledig ett år för att åka till Taizé nu i augusti. Jag kommer att lämna allt – lägenheten, bilen, släkten, vänner, kollegor och församlingen. Ja, allt som finns här helt enkelt. Det har inte varit ett enkelt beslut. Det har tagit nästan tio år att våga.

 

Jag gör det för att bara tomma händer kan ta emot. Jag vill ta mitt kors och följa honom. Jag vill fördjupa min relation med honom. Jag vill göra hans vilja i världen. Jag söker liv.   

 

F: Allas väg ser inte ut som Daniels, Guds mening är inte att vi alla ska gå i kloster. Men mönstret är detsamma: för att få liv behöver vi mista, göra ett val och lämna något. Bara tomma händer kan ta emot.

 

---

F: På dopvandringen brukar vi också fira nattvard. Tillsammans med tårtan är det en påminnelse om den stora festen som väntar oss en dag, när vi kommit fram och lagt ner våra kors. Men det är också en god övning i att komma med tomma händer och ta emot det Gud vill ge oss.

 

AMEN

0 kommentarer Läs mer »

Visa hela bloggen

Besök oss på Facebook

Barkåkra församling på Facebook
Alla rättigheter reserverade Barkåkra församling
Svenska kyrkan
2016
Besöksadress Barkåkra församling Barkåkravägen 199 262 91 Ängelholm
Postadress Barkåkra församling Box 1264 262 24 Ängelholm
Telefon 0431 - 44 54 70 E-postadress barkakra.forsamling@svenskakyrkan.se